True story
0kommentarer
Hej.
Okej, man kan ogilla kylan. Och så kan man hata kylan.
Dagen började med att bilen (Robins) som jag skulle ta till jobbet inte startade trots att den stått på motorvärmare. Jag ringde Robin som övernattade i Sävar med min bil, och den startade givetvis inte heller. Efter MÅNGA om och men (inklusive några tårar) fick jag igång bilen med Henriks hjälp och dök sedan upp på jobbet 1,5 timme sen, efter att även ha hämtat upp Robin så att han sedan kunde köra hem bilen igen.
Någon timme innan jag skulle sluta jobba ringer Robin och berättar att ett element frusit sönder i huset och att vatten läckte ut på golvet. Jaaahapp. På vägen hem från jobbet åkte vi i alla fall till Sävar för att försöka kabla igång min bil, utan framgång, vad annars. De första kablarna vi fick låna var ett olustigt hemmamek så Robin fick lov att ringa på en random dörr. Där fick han förvisso låna funktionella kablar men även veta att det var störigt att min bil stod utanför på gatan. JAG BLIR SÅ JÄVLA LESS PÅ SÅNT. Sura gamla pensionärer som inte har något annat att göra än att glo ut genom köksfönstret. Till råga på allt så stod det en sjukligt enerverande gubbstrutt ute på gatan enbart för att följa hela händelseförloppet, när han kläckte "Så här går det när kärringar ska köra bil" blev jag tvungen att gå och sätta mig i Robins bil för att inte rabiat skrika rakt ut.
Hela proceduren slutade i alla fall med att vi fick bogsera hem bilen. True story. Nu är jag så helvetes kall om mina små tår att jag inte vågar lämna sängen där jag varsamt lindat in mina fötter i morgonrocken. Jag har varit inne i 20 minuter men de smärtar fortfarande. Hyresvärden har plockat ut den frusna elementet ur hallen vilket innebär att vi har noll värme där nu, tidigare var det ju kallt där men inte FROST.
Det sista jag vill just nu är att gå ut och mocka men jag har inte direkt någon valmöjlighet i den frågan. Nu kom Robin med ett glas rödvin hit till sängen, lifesaver.
Mio hälsar.
Okej, man kan ogilla kylan. Och så kan man hata kylan.
Dagen började med att bilen (Robins) som jag skulle ta till jobbet inte startade trots att den stått på motorvärmare. Jag ringde Robin som övernattade i Sävar med min bil, och den startade givetvis inte heller. Efter MÅNGA om och men (inklusive några tårar) fick jag igång bilen med Henriks hjälp och dök sedan upp på jobbet 1,5 timme sen, efter att även ha hämtat upp Robin så att han sedan kunde köra hem bilen igen.
Någon timme innan jag skulle sluta jobba ringer Robin och berättar att ett element frusit sönder i huset och att vatten läckte ut på golvet. Jaaahapp. På vägen hem från jobbet åkte vi i alla fall till Sävar för att försöka kabla igång min bil, utan framgång, vad annars. De första kablarna vi fick låna var ett olustigt hemmamek så Robin fick lov att ringa på en random dörr. Där fick han förvisso låna funktionella kablar men även veta att det var störigt att min bil stod utanför på gatan. JAG BLIR SÅ JÄVLA LESS PÅ SÅNT. Sura gamla pensionärer som inte har något annat att göra än att glo ut genom köksfönstret. Till råga på allt så stod det en sjukligt enerverande gubbstrutt ute på gatan enbart för att följa hela händelseförloppet, när han kläckte "Så här går det när kärringar ska köra bil" blev jag tvungen att gå och sätta mig i Robins bil för att inte rabiat skrika rakt ut.
Hela proceduren slutade i alla fall med att vi fick bogsera hem bilen. True story. Nu är jag så helvetes kall om mina små tår att jag inte vågar lämna sängen där jag varsamt lindat in mina fötter i morgonrocken. Jag har varit inne i 20 minuter men de smärtar fortfarande. Hyresvärden har plockat ut den frusna elementet ur hallen vilket innebär att vi har noll värme där nu, tidigare var det ju kallt där men inte FROST.
Det sista jag vill just nu är att gå ut och mocka men jag har inte direkt någon valmöjlighet i den frågan. Nu kom Robin med ett glas rödvin hit till sängen, lifesaver.
Mio hälsar.
Kommentera