BUSHBRUD - i själen men inte i praktiken

Hej.

Det är med darriga händer som jag skriver detta inlägg. För drygt en timme sedan skulle jag ta in hästarna för natten. Jag började med att gå ut i stallet för att öppna boxdörrarna och fylla vatten. Redan ute på gården tyckte jag att jag hörde någon prata/sjunga men antog att det var Robin som höll på med någon högljudd aktivitet inne i huset (i grannhuset var det tyst och mörkt). När jag stod i stallet en kort stund senare hörde jag flera tydliga ljud från höloftet ovanför, det lät ungefär som steg eller stampningar och de var tillräckligt höga för att jag skulle vara säker på att det inte var inbillning. "Det är nog bara katten som jagar en mus" tänkte jag så övertygande jag kunde och gick ut för att börja gå ner mot hagen. Då såg jag katten ligga och lata sig i fönstret till sadelkammaren. Jag gick in i huset med raska steg för att hämta Robin, vilket jag inte skulle ha gjort..

Jag berättade förskräckt att någon höll på med något uppe på höloftet, att grannarna sov och att katten befann sig i sadelkammaren. Han följde med mig ut i stallet och precis när vi kom in hörde vi båda de olustiga ljuden som kom uppifrån och sedan tystnade. I det ögonblicket, när jag själv frös till is, så förväntade jag mig att bli lugnad av en stadig jordnära man. Men icket. Robin är uppenbarligen sju resor värre än mig för han kastade sig efter en stor ishacka och höll den framför sig med stirrig blick riktad mot taket medans han vankade av och an i vårt lilla stall. "Vi får se vem det blir som dödar vem" mumlade han med slutna läppar. Eller, jag vet egentligen inte exakt vad han mumlade eftersom läpparna var mycket hårt slutna. Jag gick in i Älvans box för att slänga över lite hö till Simzons box. I Älvans box finns en lucka i taket från höloftet och Robin var givetvis tvungen att skrika "Akta luckan! Han kan hoppa ner på dig!" precis när jag stod under den. Nu kanske ni tror att han bara skrek så för att skämta med mig men jag kan svära på att han var oerhört seriös. Jag sprang självklart ut ur boxen och tvingade Robin att slänga över höet i stället för mig. "Vad ska jag ta höet med?" "Men händerna!" "Aldrig! Det är för riskabelt!". Varpå han hämtar en grep och drar höet till sig genom att hålla allra ytterst i grephandtaget.

Efter det gick vi ut för att hämta hästarna, men precis när vi kommit ut på gården igen hörde vi ett brak som verkade komma nerifrån baksidan på stallet. Observera att jag är van vid en bekväm tystnad här ute på kvällarna. Jag fick springa in och hämta ficklampan medans Robin höll vakt med ishackan. Sedan påbörjade vi vandringen ner till hagen och jag var livrädd. Efter många om och men fick vi in hästarna i stallet och tog oss tillbaka in i tryggheten men jag är fortfarande övertygad om att det är någon som uppehåller sig på höloftet.

Peace out.