BUSHBRUD - i själen men inte i praktiken

Med ett litet sovande knytt i knät och karln på gymmet ska jag väl kunna föreviga lite om Stellas födelse.

Till historien hör kanske att jag haft extremt svårt att sova sista veckan innan förlossningen. På tisdagen förra veckan var jag på spec mödra och fick sömntabletter för att få vara utvilad inför en ev igångsättning. Så långt kom vi tyvärr ej utan på natten till onsdag startade värkarna. Jag är förvisso glad att det startade av sig självt men jag hade gärna haft en natts ordentlig sömn i bagaget.

Vi åkte in 8.30 på onsdag morgon och 00.16 på torsdag 4/9 föddes hon! Förlossningen blev således ganska lång och energikrävande men såhär i efterhand tycker jag att det hela gick bra. Att jag i slutskedet (efter några plågsamma timmar med värkstimulerande dropp) nästan förvandlades till en neandertalare med instinkten fokuserad på överlevnad har jag redan börjat förtränga. Personalen var underbar, min karl var underbar och sedan får man ju verkligen lön för mödan ;)

Purfärsk 

Så, ni som ska föda barn inom den närmsta tidsrymden kan sluta läsa nu för här kommer del två!

Allt var frid och fröjd. Jag blev sydd i lugnan ro och vi fick in fika. Ca 1,5 h efter förlossningen kände jag plötsligt en olustig smärta och hann bara ge Stella till Jonathan och trycka på knappen innan jag tuppade av. Vaknade upp med fem människor fullt upptagna med nålar, slangar, någon låg på min mage medans en annan skoningslöst  skopade ut blod ur min nysydda *piiip*. Jag hörde ngt om "förbered operation". Jag kunde inte annat än grina av smärta, utmattning och förskräckelse. När de fått stopp på blödningen hade jag tappat nästan 2 L blod, normalt under en förlossning är att man tappar 4-6 dl om jag minns rätt. Låg och frös i flera timmar, fick massa dropp bl uppvärmt dropp för att kroppen var så kall. På morgonen fick vi åka upp på bb men jag kunde varken gå eller lyfta barnet själv. På bb fick jag sedan järndropp inomgångar då jag hade det imponerande blodvärdet 77. Det var en ganska skakande upplevelse som jag gärna hade varit utan ff eftersom jag svimmade och inte hade någon aning om nånting (bara att det uppenbart var bråttom) även om läkarna hade koll på läget och snabbt styrde upp. Vi har ju pratat om det hemma också och jag undrar om det inte ändå var värre för Jonathan som bara kunde stå och titta på fullt klar i knoppen. Nu vet jag dock vad som hände och att man vid en ny graviditet kan medicinera för att det inte ska hända igen.

Jag mår ju bra nu och vi är hemma med världens mysigaste bebis! Känner fortf av att blodvärdet inte är på topp, men som tur är spenderar vi mesta tiden i soffan än så länge :)

Här avrundar vi, för snart börjar idol och Stella vill verkligen se det ;)